Kategori: Familjeliv

Det är en tisdagskväll i november. Utanför hallen är det mörkt, blåsigt och iskallt. Inne i hallen är det ljust, varmt och fullt av liv. Ett gäng tioåringar springer runt i uppvärmning. En av dem – låt oss kalla honom Liam – är inne på sin tredje säsong. Han har en innebandyklubbor som hans pappa hjälpte honom att såga av i rätt längd förra året. Bladet är lite slitet, men det funkar. Han har fått nya innebandy skor i födelsedagspresent – röda, precis som han ville ha. Han älskar doften av hallen. Han älskar känslan av att springa på det lite studsande golvet. Han älskar att vara här. Liam vet inte det än, men han är mitt uppe i att skriva första kapitlet av en historia som kommer att pågå i många år. Historien om ett liv i bollens tecken.

Liams föräldrar sitter på läktaren. De är trötta efter en lång dag på jobbet. Middagen är inte planerad. Disken står i köket. Men här, i hallen, finns bara nuet. De ser Liam skratta med en kompis. De ser honom missa ett öppet mål – och sedan skratta åt det också. De ser hur tränaren ger en high-five efter en lyckad passning. De ser hur deras son, som ibland kan vara blyg i skolan, här är en av dem som ropar högst. De vet att dessa timmar är värdefulla. Inte för att Liam någonsin kommer att bli proffs – det är inte poängen. Poängen är allt det andra. Gemenskapen. Rörelseglädjen. Känslan av att vara en del av något större.

Efter träningen är det dusch, ombyte, och en stund i kafeterian. Liam köper en Festis och en macka. Han sitter med kompisarna och pratar om matchen. Vem som gjorde snyggast mål. Vem som var taskig i motståndarlaget. Vad de ska göra på nästa träning. Det är i dessa stunder – inte under själva matcherna – som de riktiga vänskaperna formas. Att sitta tätt ihop på en hård bänk, dela en påse godis, och skratta åt ingenting. Det är där banden skapas. De band som gör att man ställer upp för varandra, både på och utanför planen. De band som gör att man fortfarande är kompisar tio år senare, även om man inte längre spelar i samma lag.

För de lite äldre ungdomarna ser träningen annorlunda ut. Det är tisdag kväll, men den här gången är det ett gång fjortonåringar. De har kommit till en ålder där innebandyblad har blivit en viktig fråga. Vilket blad ger bäst skruv? Vilket är lättast? Vilket håller längst? De diskuterar märken, modeller, och fördelar som om det vore fråga om liv och död. För dem är det nästan det. För i den åldern är innebandyn ofta hela livet. Skolan är något man måste gå igenom. Läxor är ett nödvändigt ont. Men innebandyn – den är frivillig. Ändå är det dit de längtar hela veckan. Dit de går även när de är trötta, även när det regnar, även när de har prov dagen efter. För i hallen får de vara sig själva. Där är de inte ”eleven med mediokra betyg” eller ”killen som är lite konstig”. Där är de spelare. Där räknas det de gör här och nu.

För dessa ungdomar är träningarna tuffare. Det springs intervaller. Det körs styrka. Det analyseras spelsystem. Tränaren – som ofta är en äldre spelare eller en förälder med brinnande engagemang – kräver mer. Och ungdomarna svarar. De vill bli bättre. De vill vinna. De vill visa att de duger. Det är i denna ålder som många unga idrottare lär sig att hantera press. Att prestera när det gäller. Att fokusera trots att hjärtat bankar och publiken skriker. Att ta ansvar för sina egna misstag och ändå kunna gå vidare. Dessa egenskaper är minst lika värdefulla i ett framtida arbetsliv som på en innebandyplan. Kanske till och med mer.

Men det är inte bara allvar. Det finns också bus. Det finns upptåg i omklädningsrummet som ingen vuxen får veta om. Det finns bussresor med sjungande och skratt. Det finns cuper där man spelar fyra matcher på en dag och sedan äter pizza klockan tio på kvällen. Det finns segrar som firas som om man vunnit SM-guld. Och förluster som sitter i i flera dagar. Allt detta är en del av resan. Allt detta är en del av att växa upp med en boll i högsta hugg.

För de allra yngsta, kanske sex–sju år, handlar det om något annat. Det handlar om att lära sig att det är okej att missa. Att man inte behöver vara bäst. Att man kan vara glad ändå. Det handlar om att upptäcka att man faktiskt gillar att röra på sig – när det är på ens egna villkor. En innebandyklubbor barn är ofta färgglad och lätt. Den är gjord för små händer. För barn som precis har …

Fortsätt läsa